Giganternas kamp
Kära M,
Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Du vet i hörnet bakom tvättställningen, där jag har min svarta fläder ('black lace', som jag köpte som stickling på Enköpingsdagen för säkert 4-5 år sedan och som jag sedan höll på svältkost i liten kruka tills jag äntligen hittade en bra plats till den), en rhododendron som grannen skulle slänga pga vissen ("jag kan ta den!"), en smällspirea ('diabolo') och en silverbuske (rotskott från den som stod på framsidan).
Jag hade tänkt mig en matta av kanske ljusrosa näva därunder, för att binda ihop det rödbladiga och det silvriga. Skulle inte det vara fint?
Men se, universum ville något annat. Och tydligen har de där invasiva ogräsen en alldeles särskild tumme med universum, för trots olika försök till rensning och sedan täckning, med både markduk, tidningar, bark och hö så har det varit jämnt skägg i ställningskriget mellan knölklocka, såpnejlika, kvickrot, nejlikrot, skelört, åkervinda och penningblad. Jag insåg att jag inte kunde vinna, men kunde NÅGON av dessa vinna? Såpnejlikan låg bäst till färgmässigt, men för hög. Knölklockan hyser jag helt enkelt för stor aversion mot. Medan jag velade passade penningbladet på att erövra bit för bit. Och nu har den täckt nästan hela marken. Tro mig, när klimatet har havererat, människan dött ut av matbrist, krig och allmän idioti och naturen tar över, då kommer sorgmygg och penningblad vara det som sprids över fallna städer och kommer leva in i evigheten.
Men än tänker jag kämpa för att hålla penningbladet någorlunda på plats. Och vem vet? Det kanske blir jättefint med en knallgul matta i mitt rödsilvriga hörn.
Har du ställen där du har givit upp?
Kram G
Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Du vet i hörnet bakom tvättställningen, där jag har min svarta fläder ('black lace', som jag köpte som stickling på Enköpingsdagen för säkert 4-5 år sedan och som jag sedan höll på svältkost i liten kruka tills jag äntligen hittade en bra plats till den), en rhododendron som grannen skulle slänga pga vissen ("jag kan ta den!"), en smällspirea ('diabolo') och en silverbuske (rotskott från den som stod på framsidan).
Jag hade tänkt mig en matta av kanske ljusrosa näva därunder, för att binda ihop det rödbladiga och det silvriga. Skulle inte det vara fint?
Men se, universum ville något annat. Och tydligen har de där invasiva ogräsen en alldeles särskild tumme med universum, för trots olika försök till rensning och sedan täckning, med både markduk, tidningar, bark och hö så har det varit jämnt skägg i ställningskriget mellan knölklocka, såpnejlika, kvickrot, nejlikrot, skelört, åkervinda och penningblad. Jag insåg att jag inte kunde vinna, men kunde NÅGON av dessa vinna? Såpnejlikan låg bäst till färgmässigt, men för hög. Knölklockan hyser jag helt enkelt för stor aversion mot. Medan jag velade passade penningbladet på att erövra bit för bit. Och nu har den täckt nästan hela marken. Tro mig, när klimatet har havererat, människan dött ut av matbrist, krig och allmän idioti och naturen tar över, då kommer sorgmygg och penningblad vara det som sprids över fallna städer och kommer leva in i evigheten.
Men än tänker jag kämpa för att hålla penningbladet någorlunda på plats. Och vem vet? Det kanske blir jättefint med en knallgul matta i mitt rödsilvriga hörn.
Har du ställen där du har givit upp?
Kram G
Kommentarer
Skicka en kommentar